Hörni. Jag måste berätta om den där dagen som bokstavligen vände upp och ner på allt jag trodde jag visste om mig själv.
Alltså, jag scrollade Facebook som vanligt. Och så dök det upp en video om en kvinna som precis fått reda på att hon hade afantasi. Jag tittade. Och världen stannade liksom.
Det visade sig att andra människor faktiskt KAN se bilder i huvudet. På riktigt. De kan se minnen som en film, känna smaker och dofter bara genom att tänka på dem. Ni fattar inte hur chockad jag blev. När jag blundar ser jag ingenting. Svart. Komplett svart. Och mild tinnitus i mitt vänstra öra. Mina tankar är tysta ord, ibland en tyst sång som hjärnan sjunger. Inget mer.
Jag ringde typ alla i min familj och släkt direkt. Och alla, ALLA, kunde visualisera. De kunde se bilder på insidan. Men det som nästan var värst? Ingen av dem fattade hur stor grej det var för mig. De bara “ja men okej” liksom.
Första kvällen grät jag floder. Helt ärligt. Jag kunde inte sluta tänka: vad har jag missat hela mitt liv?
Men med tiden har jag landat i det. Jag lever alltid i nuet. Jag återupplever sällan tråkiga minnen, förutom känslorna kopplade till dem. Och det är faktiskt ganska fint. Jag har accepterat att min hjärna funkar så här, men herregud vad nyfiken jag är på att lära mig mer.
Så nu kör vi. Jag delar med mig av hela min resa med afantasi, och jag hoppas att ni vill hänga med. Kanske har du också afantasi utan att veta om det? Kanske har du en kompis eller familjemedlem som har det? Skriv till mig, berätta! Jag vill höra allt.
LÄS MER OM AFANTASI
Att omge sig med färger och saker som gör dig glad kallas dopamin-dekor och det funkar faktiskt
